Inlägg
Betyg: 3/5
(Goodreads: 3.43)
Titel: Min pappa Ann-Christine
Författare: Ester Roxberg
Förlag: Wahlström & Widstrand
Antal sidor: 191
Utgivningsår: 2014
Format: E-bok
Genre: Biografi
Baksidetext:
År 2010 kommer 58-årige prästen och trebarnspappan Åke Roxberg ut som Ann-Christine och lever idag som kvinna. Detta är dottern Esters berättelse om vad som händer när man plötsligt får en pappa som heter Ann-Christine.
Ingen var förberedd på att den hobbysnickrande prästen och trebarnspappan Åke Roxberg skulle förändra sitt liv, allra minst familjen. Ester Roxberg skriver om att förlora en förälder, som ändå finns kvar i en annan skepnad. Hon försöker förstå och acceptera, döljer sin vrede, lägger pussel med sina hågkomster. Hon minns sin barndom som prästens yngsta och vilda dotter och sin uppväxt i Zimbabwe och Småland under en tid då hemligheten ännu var gömd. Minnen som nu måste omprövas på väg mot det nya, som ingen vet hur det ska bli.
"Hej, jag skulle vilja boka kyrka till vår sons dop.
- Ja, det ska vi ordna.
- Men min pappa är präst och vi vill att han döper.
- Ja, helt okej, vad heter han?
- Ann-Christine Roxberg.
- Jaså, jag tyckte du sa din pappa.
- Ja.
- ... Jaha."
Tankar:
I Min pappa Ann-Christine får jag som läsare följa dottern Esters sorgeprocess när helyllepappan Åke kommer ut och börjar leva som Ann-Christine. Ester är ledsen, hon är besviken, hon skäms och hon missunnar Åke det nya livet. Gång på gång frågar hon sig om hennes pappa har försvunnit och listar bland annat upp en mängd egenskaper under punkterna ”Min pappa var…”.
Roxbergs bok får mig att tänka på alla de fördomar som finns om transpersoner i dagens samhälle, hur synen är skev och overklig. För, faktum är att oavsett om en person lever som man eller kvinna så tar det inte bort grundpersonligheten, intressen och känslor. Jag är beredd att dra mig så långt som att påstå att genus enbart är konstruerat med vissa biologiska skillnader.
Under läsningens gång upplever jag en återkommande irritation, att det här med att älska en person för personligheten tar lång tid för Ester att inse. Samtidigt inser jag att jag inte har en aning om hur det är att vara henne, att på ett sätt förlora sin pappa och samtidigt få en ny. Hon förskönar inte verkligheten och sin egen roll i det och klargör tydligt att hon satte sina egna behov framför pappas trygghet och lycka.
Roxberg har skrivit en ytterst viktig bok ifrån ett perspektiv som sällan kommer fram - barnets. Jag kan inte minnas att jag har hört talas om någon svensk litteratur skriven av ett barn till en transperson tidigare. Detta gör både Roxberg och Ann-Christine till föregångare, till två personer som kan upplysa, förmedla och ge andra en inblick i att en transperson är som vem som helst.
Något som förvånar mig är att det i boken verkar ha varit till stora delar accepterat när Åke övergick till att bli Ann-Christine, att enbart ett par manliga församlingsmedlemmar gick ur församlingen. Borde inte Ann-Christine ha mött mer fördomar? Å andra sidan är Växjö ur HBTQ-perspektiv en relativt okej stad att vistas i. Många människor är i rörelse, olika kulturer lever gemensamt och identiteten handlar inte lika mycket om utsidan som i ännu mindre städer.
Min pappa Ann-Christine är en bok som ska läsas långsamt och med eftertanke. Den har ett vackert och beskrivande språk och berör mer än jag som läsare först kan förstå. Däremot krävdes det en Googling och en dokumentär om Ann-Christine för att jag skulle få ett vidare perspektiv. Och det är något jag skulle rekommendera framtida läsare: läs boken och se sedan dokumentären Vägen till Ann-Christine!
Om författaren:
Ester Roxberg är en svensk författare och skribent, bl.a. som krönikör för Smålandsposten. År 2004 vann hon Lilla Augustpriset för diktsviten Se upp lilla människa för snart smäller det. Hösten 2011 debuterade hon med ung-vuxen-romanen Antiloper. Min pappa Ann-Christine är hennes tredje bok.
Andras recensioner:
0 kommentarer:
Skicka en kommentar