Inlägg
För närvarande har jag en paus i all form av läsande och skrivande. Uppdateringar kommer att komma, men det kommer troligen att dröja ett litet tag. Jag hoppas att ni har överseende och inte ger upp era besök!
/ Fru Bibliofil
/ Fru Bibliofil
söndag 5 februari 2017
söndag 29 januari 2017
En okej fjärde Millenniumbok
Betyg: 4/5
(Goodreads: 3.72)
Titel: Det som inte dödar oss
Författare: David Lagercrantz
Förlag: Nordstedts
Antal sidor: 508
Utgivningsår: 2015
Format: Inbunden
Genre: Deckare
Baksidetext:
Hjältarna Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist är tillbaka i seklets mest efterlängtade thriller - Det som inte dödar oss! Den omtalade fortsättningen på Stieg Larssons Millennium-serie har skrivits under stort hemlighetsmakeri av den hyllade författaren David Lagercrantz. Den fjärde delen fortsätter där Luftslottet som sprängdes slutade och precis som i de tidigare böckerna bjuder Det som inte dödar oss på träffsäker dialog, fascinerande karaktärer och smart gastkramande intrig!
Tidskriften Millennium har fått nya ägare. Elaka tungor hävdar att tiden har sprungit ifrån Mikael Blomkvist och han funderar på om han borde göra något annat.
Lisbeth Salander är rastlös. Hon medverkar i en hackerattack till synes utan någon särskild anledning. Hon tar risker hon vanligtvis är noga med att undvika. Det är inte likt henne.
En sen natt ringer professor Frans Balder, en ledande auktoritet inom AI-forskning, till Blomkvist. Balder säger sig sitta på världsavgörande information om amerikanska underrättelsetjänsten. Han har dessutom haft kontakt med en ung kvinnlig superhacker, som bär vissa likheter med en person Blomkvist känner väl.
Mikael Blomkvist börjar hoppas på det scoop som både han och Millennium behöver. Lisbeth Salander har som vanligt sin alldeles egen agenda. I Det som inte dödar oss fortsätter berättelsen. Det har blivit dags för deras vägar att korsas. Ännu en gång.
Tankar:
När Stieg Larsson släppte Millenniumtriologin sträckläste jag böckerna utan att ta någon paus. Det gör att jag har varit mycket tveksam till att läsa Lagercrantz uppföljare och har frågat mig själv om Lagercrantz version innebär litterärt självmord.
När jag slog upp första sidan i Det som inte dödar oss märkte jag omgående att en ny författare har skrivit texten. Lagercrantz har skickligt imiterat Larssons stil, men har tappat stora delar av den glöd och suggestiva politiska inriktning som tidigare böcker präglats av. Framförallt har Lagercrantz tappat den stora poängen med Millenniumtriologon - hatet och motståndet mot sexualiserat våld. Detta gör i sin tur att Lagercrantz inte riktigt har förstått Lisbeths karaktär och istället för att ge henne alla de knaggliga kanterna, den underliggande trasigheten och den brinnande besattheten tecknar författaren ett ganska platt och mjukt personporträtt av Lisbeth. Dock vägs detta till viss del upp genom att Lagercrantz för in en del av Lisbeths bakgrund genom August, en autistisk pojke med svanatsyndrom.
Trots att jag har en del invändningar kring gestaltningarna i boken tycker jag att den är riktigt läsvärd. Tänk dock på att läsa Stieg Larssons böcker i Millenniumtriologin först, annars blir Det som inte dödar oss ganska obegriplig. Efter 200 sidor där Lagercrantz slängt in en hel del avancerad fysik, astronomi och tekniska IT-termer och de flesta berättelser om Millenniumredationen avslutats kommer tempot igång ordenligt. Sista tredje delen av boken var jag totalt uppslukad och med den skickligt lagda cliffhangern på slutet var jag övertygad - jag kommer att läsa Lagercrantz uppföljare.
Om författaren:
David Lagercrantz debuterade 1997 med boken om äventyraren Göran Kropp som blev internationell bestseller. Sitt skönlitterära genombrott fick han med romanen Syndafall i Wimslow som hyllades unisont av kritikerna.
I november 2011 utkom Jag är Zlatan Ibrahimović, en av de största boksuccérna någonsin i Sverige. Boken har fått en helt ny generation att börja läsa, och har av recensenterna kallats både "mästerverk" och "klassiker".
Andras recensioner:
söndag 22 januari 2017
En helg utan måsten
Hoppas att ni alla har njutit av er ledighet och hunnit vila upp er inför veckan som kommer. Tipsa gärna om det är något speciellt ni vill läsa om här på Fru Bibliofil!
fredag 20 januari 2017
Recension: Min pappa Ann-Christine
Betyg: 3/5
(Goodreads: 3.43)
Titel: Min pappa Ann-Christine
Författare: Ester Roxberg
Förlag: Wahlström & Widstrand
Antal sidor: 191
Utgivningsår: 2014
Format: E-bok
Genre: Biografi
Baksidetext:
År 2010 kommer 58-årige prästen och trebarnspappan Åke Roxberg ut som Ann-Christine och lever idag som kvinna. Detta är dottern Esters berättelse om vad som händer när man plötsligt får en pappa som heter Ann-Christine.
Ingen var förberedd på att den hobbysnickrande prästen och trebarnspappan Åke Roxberg skulle förändra sitt liv, allra minst familjen. Ester Roxberg skriver om att förlora en förälder, som ändå finns kvar i en annan skepnad. Hon försöker förstå och acceptera, döljer sin vrede, lägger pussel med sina hågkomster. Hon minns sin barndom som prästens yngsta och vilda dotter och sin uppväxt i Zimbabwe och Småland under en tid då hemligheten ännu var gömd. Minnen som nu måste omprövas på väg mot det nya, som ingen vet hur det ska bli.
"Hej, jag skulle vilja boka kyrka till vår sons dop.
- Ja, det ska vi ordna.
- Men min pappa är präst och vi vill att han döper.
- Ja, helt okej, vad heter han?
- Ann-Christine Roxberg.
- Jaså, jag tyckte du sa din pappa.
- Ja.
- ... Jaha."
Tankar:
I Min pappa Ann-Christine får jag som läsare följa dottern Esters sorgeprocess när helyllepappan Åke kommer ut och börjar leva som Ann-Christine. Ester är ledsen, hon är besviken, hon skäms och hon missunnar Åke det nya livet. Gång på gång frågar hon sig om hennes pappa har försvunnit och listar bland annat upp en mängd egenskaper under punkterna ”Min pappa var…”.
Roxbergs bok får mig att tänka på alla de fördomar som finns om transpersoner i dagens samhälle, hur synen är skev och overklig. För, faktum är att oavsett om en person lever som man eller kvinna så tar det inte bort grundpersonligheten, intressen och känslor. Jag är beredd att dra mig så långt som att påstå att genus enbart är konstruerat med vissa biologiska skillnader.
Under läsningens gång upplever jag en återkommande irritation, att det här med att älska en person för personligheten tar lång tid för Ester att inse. Samtidigt inser jag att jag inte har en aning om hur det är att vara henne, att på ett sätt förlora sin pappa och samtidigt få en ny. Hon förskönar inte verkligheten och sin egen roll i det och klargör tydligt att hon satte sina egna behov framför pappas trygghet och lycka.
Roxberg har skrivit en ytterst viktig bok ifrån ett perspektiv som sällan kommer fram - barnets. Jag kan inte minnas att jag har hört talas om någon svensk litteratur skriven av ett barn till en transperson tidigare. Detta gör både Roxberg och Ann-Christine till föregångare, till två personer som kan upplysa, förmedla och ge andra en inblick i att en transperson är som vem som helst.
Något som förvånar mig är att det i boken verkar ha varit till stora delar accepterat när Åke övergick till att bli Ann-Christine, att enbart ett par manliga församlingsmedlemmar gick ur församlingen. Borde inte Ann-Christine ha mött mer fördomar? Å andra sidan är Växjö ur HBTQ-perspektiv en relativt okej stad att vistas i. Många människor är i rörelse, olika kulturer lever gemensamt och identiteten handlar inte lika mycket om utsidan som i ännu mindre städer.
Min pappa Ann-Christine är en bok som ska läsas långsamt och med eftertanke. Den har ett vackert och beskrivande språk och berör mer än jag som läsare först kan förstå. Däremot krävdes det en Googling och en dokumentär om Ann-Christine för att jag skulle få ett vidare perspektiv. Och det är något jag skulle rekommendera framtida läsare: läs boken och se sedan dokumentären Vägen till Ann-Christine!
Om författaren:
Ester Roxberg är en svensk författare och skribent, bl.a. som krönikör för Smålandsposten. År 2004 vann hon Lilla Augustpriset för diktsviten Se upp lilla människa för snart smäller det. Hösten 2011 debuterade hon med ung-vuxen-romanen Antiloper. Min pappa Ann-Christine är hennes tredje bok.
Andras recensioner:
tisdag 17 januari 2017
Vilka bokbloggar följer ni?
Den senaste tiden har jag hittat en hel del bokbloggar att följa. Det är helt otroligt hur välskrivna många av dem är och jag kan inte annat än att imponeras av den kreativitet som finns och som väntar på att upptäckas.
Jag har valt ut ett par favoriter som jag länkar till på Fru Bibliofil och i detta inlägget, men undrar givetvis - vilka bokbloggar ni följer och varför?
Jag har valt ut ett par favoriter som jag länkar till på Fru Bibliofil och i detta inlägget, men undrar givetvis - vilka bokbloggar ni följer och varför?
måndag 16 januari 2017
Recension: Gryningspyromanen
Betyg: 3/5
(Goodreads: 3.33)
Titel: Gryningspyromanen: en berättelse om hämnd
Författare: Monica Walldén, David Widlund
Förlag: Hoi
Antal sidor: 328
Utgivningsår: 2016
Format: E-bok
Genre: Biografi
Baksidetext:
I slutet av april 2016 släpptes den så kallade Gryningspyromanen Ulf Borgström fri från sitt fängelsestraff. Han har enligt egen utsago anlagt 200 bränder men endast blivit dömd för tre. Notan för de bränder han har varit misstänkt för, spaningen och rättegångskostnaderna uppgår till minst en miljard kronor. Vem är denne man, och vad är det som format honom till den han är idag? Svaren får vi i denna dokumentära bok som också ger en inblick i vad vi kan vänta oss av honom efter frigivningen.
Med 1 000 timmars research bakom sig har författarna gjort en djupdykning i Ulf Borgströms liv. Genom samtal med grannar, familjemedlemmar och tidigare vänner får vi veta hur hans barndom såg ut i ett splittrat hem präglat av misshandel och övergrepp. Utifrån samtal med polis och räddningstjänst, åklagare, vittnen, förhörsprotokoll och domar levandegörs bränderna. Författarna ifrågasätter rättssystemets förmåga att binda någon till bränderna och presenterar ny bevisning och en alternativ metod för hur man skulle kunna väcka åtal mot honom för bränder som ännu inte är preskriberade.
En sann berättelse om svek, hämnd och om ett misslyckande av samhället.
Tankar:
Som vid alla andra tillfällen då jag läser en biografi har jag svårt att formulera mina tankar, bland annat för att det känns fel att sätta en etikett på en människas levnadsöde. Däremot tänker jag att jag gör en beskrivning av mina tankar kring texten och de delar jag finner extra intressanta.
I Gryningspyromanen får jag som läsare följa Ulf Borgströms levnadsöde, från födseln 1963 till nutid genom intervjuer med anhöriga, offer, myndigheter och en mängd insamlade dokument. Ulf har valt att inte delta vilket gör att hans levnadsöde tecknas genom ett utifrånperspektiv där andras åsikter och tankar görs till sanning. Det som styrker en hel del av Ulfs historia är intervjuerna med hans bror.
Ulf barndom beskrivs som oerhört tragisk med utsatthet, regelbunden misshandel av styvfadern och svek från vuxenvärlden. Bland annat blev Ulf och hans bror aktualiserade hos socialtjänsten som tonåringar. Ett hopp väcktes om att situationen skulle förändras. I Ulfs fall blev det inte så utan i samband med att han genomgick en snabbskola i kriminalitet ökade avskyn mot samhället. Småkriminalitet övergick till tyngre och slutligen började Ystad att brinna.
Frågan är om Ulfs nota på minst en miljard kronor hade kunnat minskas? Jag är övertygad om det. Hade rätt insatser satts in från socialtjänsten när Ulf var ung och om polisen hade samarbetat och tagit hjälp utifrån, då är det inte säkert att Ulfs liv hade sett ut som det gör idag. Att Ulf som barn utsatts för svek från samhället och vuxenvärlden råder det ingen tvekan om, men jag märker att jag under läsningens gång även kan se hur polisen och socialtjänsten driver en desperat och paranoid människa till bristningsgränsen.
I Gryningspyromanen beskrivs Ulf Borgström som en ytterst smart hämndmordbrännare. Enligt författarna uppfyller han alla kriterier, vilket även han själv tillstyrkt genom att ha uttryckt att samhället ska få betala för det de har gjort mot honom. Att Ulf är smart råder det ingen tvekan om. De bränder han anlagt har varit ytterst noggrant planerade, både utifrån de redskap han använd och placering av bränderna. Han har dessutom haft en egen logik kring valet av platser, vilket jag tidigare inte hört talas om. Alla platser har symboliserat saker han tycker illa om; trädgårdsarbete, socialtjänst, polis, samhälle… ja, listan kan göras lång.
När jag läser författarnas sammanställning av de bränder som skulle kunna vara hans verk blir jag chockad. Jag hade ingen aning om att det var den mängd som det handlade om. Men mest chockad blir jag nog över polisens fumliga tillvägagångssätt. Istället för att vara noggranna med att samla bevis och ta hjälp av experter väljer de att hålla utredningen inom Ystadspolisen. Givetvis kan denna station inte inneha alla de kunskaper som krävs för något så ovanligt som en hämndpyroman, men utifrån den information som författarna ger, verkar de ha svårt för att acceptera det.
Samtidigt som jag kan se brister i polisens agerande, kan jag också se en polisstation i en hopplös situation. På sitt bord har de att trygga ett samhälle mot bränder och medborgare i upplösningstillstånd. De är medvetna om att Ulf bränner ner ställe efter ställe, men de når enbart fällande domar vid tre tillfällen.
Som läsare upplever jag Gryningspyromanen som en spännande och dramatisk verklighetsskildring. Även om den inte är ett litterärt mästerverk så tar tankarna kring Gryningspyromanen inte slut efter sista sidan, utan jag tar med mig en hel del tankar kring den oerhört sköra balansgången i bemötandet av en annan människa.
Om författarna:
David Widlund är utbildad elektriker, brandingenjör och brandutredare. Han har i många år arbetat inom kommunal räddningstjänst, bland annat som befäl i utryckning och som brandutredare. David är författare till boken Elektricitet och bränder med inriktning på brandutredning.
Monica Walldén är född 1972 och är journalist, tidskrifts- och förlagsredaktör specialiserad på brand- och miljöfrågor. Gryningspyromanen är hennes första bok.
Andras recensioner:
Boklysten, Skånska dagbladet och Tankar från Runudden.fredag 13 januari 2017
tisdag 10 januari 2017
Recension: Fiolen från Auschwitz
Betyg: 4/5
(Goodreads: 3.62)
Titel: Fiolen från Auschwitz
Författare: Maria Àngels Anglada
Förlag: Albert Bonniers förlag
Antal sidor: 152
Utgivningsår: 2014
Format: Inbunden
Genre: Skönlitteratur
Baksidetext:
Auschwitzfången och tidigare instrumentmakaren Daniel får av en händelse reparera en violin i lägrets träverkstad. Ett av de högre befälen slår vad med den fruktade lägerdoktorn om att Daniel kan bygga en violin lika fin som en Stradivarius. Lycka Daniel så vinner kommendanten en låda vin av doktorn, misslyckas Daniel tvingas han delta i doktorns medicinska experiment.
En kuslig dödsdans tar sin början, mellan krigets fasor och musikens ädla skönhet.
Tankar:
Àngels Angladas är inte den första som skrivit om nazisternas märkliga syn på musik i koncentrationslägren. Skillnaden är att hon vänder på perspektivet. Istället för att skriva om musikerna har hon tecknat ett lågmält och intensivt porträtt av violinmakaren Daniel som i Fiolen från Auschwitz uttrycker att hans dagar är som ett ansikte efter en olycka, nästan vackert på ena halvan, men bränt och ärrat till oigenkännlighet på den andra. Det står ganska snart klart att Daniel hämtar kraft, styrka och mod genom att få arbeta med att bygga fiolen, och därmed i tankarna kunna fly till tiden innan kriget, då när han träffat Eva och de planerade att gifta sig.
För mig som tidigare violinist är alla detaljer i Daniels fiolbyggande och hänvisningar till klassisk musik något av en fröjd att ta del av. Jag förnimmer känslan av att hålla fiolkroppen i händerna, hur ådringarna på träet passar ihop och hur träets urholkningar skapar en makalös klang. Däremot kan jag se svårigheter för icke-violinister att förstå konsten i hantverket, vilket självklart leder till att det inte går att ta del av Fiolen från Auschwitz på samma sätt.
Àngels Anglada bedriver en genomgående tes i Fiolen från Auschwitz - att konsten och musiken är så stark att den kan övervinna våld. Jag ställer mig tveksam till detta, men däremot är jag övertygad om att musik kan ingjuta hopp och mod vilket i sin tur kan leda till en ökad motståndskraft mot det våld som finns i närheten.
Fiolen från Auschwitz är en kortroman skriven med ett rakt och enkelt språk där kapitlen varvas med autentiska citat från nazisternas dokument genom ett brev till Himmler om de dödas guldtänder, riktlinjer för prygling och invetarieförteckningar från koncentrationslägen. Ànglada gör inte några utsvävningar utan fokuserar på det som händer och ger tydliga, balanserade och konsekventa personskildringar.
Fiolen från Auschwitz innehåller ett djup som gör att jag garanterat kommer att läsa om den. Jag har en känsla av att jag vid första läsningen skrapade på ytan och att det finns så mycket mer jag kan ta med mig från Àngel Angladas roman.
Om författaren:
Maria Àngels Anglada, 1930-1999, är en av nittonhundratalets viktigaste katalanska författare. Hon tilldelades läsar- och kritikerpriset Premi Josep Pla 1978 och har skrivit flertalet romaner, noveller, essäer och poesi.
Andras recensioner:
måndag 9 januari 2017
Recension: Brevbärarens sista möte
(Goodreads: 3.0)
Titel: Brevbärarens sista möte
Författare: Dan Fränkel
Förlag: Vulkan
Antal sidor: 271
Utgivningsår: 2016
Format: Häftad
Genre: Thriller
Recensionsexemplar:
Ja. Tack till Dan Fränkel!
Baksidetext:
Brevbärarens sista möte är en thriller om agenter och kärlek i det kalla krigets skuggvärld. Handlingen, som utspelar sig i början av 70-talet, rör sig mellan Stockholms unga vänsterkretsar, Östberlin, det slutna Albanien och underrättelsetjänsterna i Stockholm, DDR och USA.
Boken bygger på ett verkligt fall, brevbäraren Bosse Janssons mystiska försvinnande 1976. Fallet har omtalats många gånger, bland annat i P1-dokumentären "Brevbäraren som försvann" från 2013. Bosse Jansson var aktiv i den marxist-leninistiska vänstern under sjuttiotalet och många tror att hans försvinnande har med politik att göra.
Författaren kände själv Jansson från den tiden och har gjort en del efterforskningar. Boken ska ses som en fantasi om vad som kan ha hänt men den är långt ifrån orimlig. Karaktären Robert Hansson är i stort sett byggd på vad som kommit fram om Bosse Jansson och hans liv och man kan säga att historien gör luckorna och frågetecknen begripliga.
Tankar:
I Brevbärarens sista möte får läsaren inte enbart följa Bosses politiska aktiviteter, utan även hans utveckling från att vara en udda och socialt obekväm person, till att bli förälskad och utmanas. Genom Fränkels personporträtt upplever jag att jag omgående kommer Bosse in på livet, både genom beskrivningar kring hans personlighet och tankar, och genom Fränkels beskrivning av hans utseende. Under läsningens gång känner jag med Bosse, hans utsatthet blir verklig och hans fumlighet när han ska köpa kondomer får mig att gapskratta av igenkänning.
Fränkel målar upp ett brett persongalleri med allt från arbetskamrater, till vänner inom politiken och tjänstemän inom underrättelsetjänsten i Sverige, USA och DDR. Detta gjorde mig till en början förvirrad, men Fränkel har gjort ett smart drag när han valt att hålla beskrivningarna ytliga, utöver Bosse, Belinda och Onkel Manfred. Däremot hade jag önskat en mer detaljerad beskrivning av Ewa. Hon försvinner bort i periferin, men känns högst relevant för berättelsen.
Innan jag började läsa Brevbärarens sista möte hade jag inget större grepp kring Albaniens utsatthet och påverkan från Ryssland under kalla kriget. Fränkel råder snabbt bot på det då den första tredjedelen av Brevbärarens sista möte är full av information om Albaniens historia, Östtyskland och den kommunistiska rörelsens framväxt i Sverige under 70-talet. Denna täta politiska information är viktig för berättelsens utveckling, men gör också att lästempot blir lite i det långsammaste laget och jag villar bort mig i terminiologin.
När jag kommit halvvägs i Brevbärarens sista möte minskar den politiska informationen och fokus läggs på Bosses relationer, hur han försöker navigera sig fram genom olika svårigheter och gång på gång hamnar i dumdristiga situationer. Lästempot ökar markant och tillslut vill jag inte lägga ifrån mig boken. Fränkels tempoväxling är mycket skickligt utförd och jag upplever andra delen som både spännande och lättläst. Men, det bästa i Brevbärarens sista möte, det är ändå i slutkapitlen där Fränkel når upp till en riktigt bra thrillernivå.
Om författaren:
Dan Fränkel är född 1948 och har tidigare gett ut två böcker om ledarskap samt romanen Pytt i panna över ett avslutat sextiotal.
Andras recensioner:
söndag 8 januari 2017
Recension: 3% - inget annat än uselt!
Betyg: 1/5
Regi: Pedro Aguilera
Medverkande: João Miguel, Bianca Comparato, Michel Gomes
Produktionsland: Brasilien
Språk: Portugisiska
Produktionsår: 2016
Säsong: 1 (8 avsnitt)
Genre: Sci-Fi
Nyligen släppte Netflix 3%, en brasiliansk Sci-Fi-serie i samma stuk som The Hunger Games och The Maze Runner. Normalt sett brukar jag undvika liknande serier, men av en slump började jag titta på den.
3% utspelar sig i en dystopisk slumstad där alla 20-åringar ska genomgå en serie avancerade fysiska och psykiska prov, Processen, där deras karaktär bedöms. Enligt beräkningar klarar tre procent av ungdomarna detta prov och är därmed värdiga att tillträde till en elitistisk och utopisk stad kallad Offshore. Motsättningar kring huruvida det är rätt eller fel att inte alla har tillträde leder till att en grupp rebeller börjar motarbeta Processen på alla sätt de kan.
Under Processen får tittaren bland annat följa processledaren Ezequiel (João Miguel), den känslofyllda huvudpersonen Michele Santana (Bianca Comparato), rullstolsburne Fernando Carvalho (Michel Gomes), deltagaren Rafael Moreira (Rodolfo Valente) och den ilskna street-smarta Joana Coelho (Vaneza Oliveira).
3% är den första brasilianska TV-serie jag sett vilket troligen var anledningen till att jag fortsatte att titta på den trots att jag konstant satt och skruvade på mig och kollade på klockan. Tempot var långsamt, handlingen urusel med många obesvarade trådar och skådespeleriet var lika illa som mitt eget på gymnasiets estetiska program.
Om jag skulle rekommendera någon att se den?
Inte en chans!
lördag 7 januari 2017
Recension: Elva år i fångenskap - Michelle Knight
Betyg: 5/5
(Goodreads: 4.12)
Titel: Elva år i fångenskap: kidnappad, inlåst och bortglömd
Författare: Michelle Knight
Förlag: NoNa
Antal sidor: 246
Utgivningsår: 2015
Format: E-bok
Genre: Biografier
Baksidetext:
I nästan 11 år var Michelle Knight i Ariel Castros våld, inlåst i hans hus i Cleveland, Ohio. Michelle Knight är en av de tre kvinnor som hölls fången av Ariel Castro i hans hus i Cleveland och hon var hans första offer. Michelle lockades till Castros hem i augusti 2002. Hon var då 21 år. I april 2003 tog Castro sitt andra offer - den knappt 17-åriga Amanda Berry - och ett år senare kidnappade han Gina DeJesus, 14 år.
Den 6 maj 2013 lyckades de tre kvinnorna rymma ur huset. Amanda Berry och Gina DeJesus återförenades snabbt med sina familjer, men Michelle Knight vägrade att träffa sin mamma. De fyra första månaderna i frihet bodde hon i ett boende som hon tilldelats av sociala myndigheter. Sen hon befriades har hon också avstått från att söka upp sin son, i dag 15 år, som adopterades bort av hennes familj under tiden hon var bortrövad.
Berättelsen om de 3 911 dagar som Michelle Knight var inlåst i Ariel Castros hem är en skakande skildring, men historien om hennes liv före bortrövandet är också, minst sagt, gripande. Hennes uppväxt var långt ifrån idyllisk. Om den misshandel hon fick utstå i Castros hus har hon sagt: ”You cant break what is already broken, you can only make it stronger.”
Tankar:
Jag öppnade Elva år i fångenskap en ganska sen kväll. Tanken var att läsa tio-femton sidor. Det blev inte så. Knights historia var så skrämmande, så brutal och så rakt på sak att jag sträckläste boken med ett konstant stigande illamående. Det var inte möjligt att vara oberörd utan upplevde ilska, frustration och äckel. Jag undrade hur i h-vete ingen kunde hitta Michelle, Gina och Amanda, trots att de befann sig i ett hus ett par minuter från sina hem. Jag kan minst sagt säga att Elva år i fångenskap var en känslomässig tuff läsupplevelse och flera dagar efter att jag slagit igen bokpärmarna känner jag mig fortfarande smutsig.
Knight har tillsammans med spökskrivaren Michelle Buford skrivit en riktig bladvändare. Visserligen är den språkmässigt inte helt perfekt, men med tanke på att jag som läsare tidigt i boken får information om att Michelle gått om ett antal årskurser och inte blivit klar med sin grundskoleutbildning är språket passande och jag känner mig än närmare hennes tankar och sätt att prata. Dock slog det mig ganska snabbt att Michelles tankar, hur hon uttrycker sig och hur hon genomför konstanta förhandlingar med Castro, inte är på en ung tjejs nivå. Hon är någon helt annanstans. Dr Phil har uttryckt det som att Michelle under sin fågenskap instinktivt använde sig av samma förhandlingsstrategier som Homeland Security och FBI. Det innebär att Michelle blev tvingad att växa upp och använda hela sitt intellekt i en situation som var så horribel att det är svårt för mig som läsare att förstå hur hon ens kunde överleva.
Torts att Elva år i fångenskap är en skakande berättelse är det en fantastisk skildring av en ung kvinnas kamp och vilja att överleva. Michelle påvisar en enorm styrka, ett ofantligt mod och, någonstans i bakgrunden, en nyfikenhet på livet. Det som är än mer fantastiskt är att Michelle, efter att hon blivit fri, helhjärtat börjat ägna sig åt att hjälpa andra som utsatts för våld och övergrepp. På något sätt innebär det att Michell inte tagit på sig en offerstämpel, utan att hon istället medvetet har släppt hatet mot Castro och därmed tagit kommando över sitt eget liv.
Elva år i fångenskap är en fantastisk bok som jag rekommenderar alla som är psykiskt stabila att läsa. Den ger inte bara en intressant läsupplevelse, utan även insikter kring att det går att behålla sin styrka och tilltro till livet under extremt fruktansvärda situationer.
Andras recensioner:
Bibliophilia, Patricia Söderlund och Nillas krypin.fredag 6 januari 2017
Utmaningar 2017
Jag har en grej för det här med läsutmaningar. I år har jag tänkt att delta i hela fyra stycken. För att göra det hela lite mer rimligt kommer vissa av dem att gå in i varandra vid flera tillfällen.
- Avsluta serien - en utmaning som jag skapade till mig själv för att äntligen börja läsa klart alla de där påbörjade bokserierna. I år är tanken att jag ska ge mig på Fjällbackaserien, Malin Fors-serien, Emma Sköld-serien och serien om Miss Peregrine.
- Damma av 2017 - en hyllvärmarutmaning som jag skapade innan #hyllvärmare2017 kom på tapeten. Jag väljer att behålla min utmaning. Tanken är att jag ska läsa minst 10 böcker som står och dammar i min bokhylla innan årets slut.
- Kaosutmaning 2017 - I år håller Sofies bokblogg i kaosutmaningen där deltagarna under 2017 ska pricka av minst 20 av 35 punkter på en lista. Varje punkt innebär en utläst bok enligt ett visst tema.
- Kvinnliga nobelpristagare - En utmaning av Koko där deltagarna ska läsa en bok av varje kvinnlig nobelpristagare (fjorton stycken än så länge). Jag väljer dock att låta denna utmaning pågå fortlöpande och inte vara avslutande 2017.
torsdag 5 januari 2017
Recension: Holst mindfulla komedi
(Goodreads: 3.13)
Titel: Mindfulness för losers
Författare: Christoffer Holst
Förlag: Bokfabriken
Antal sidor: 283
Utgivningsår: 2016
Format: E-bok
Genre: Skönlitteratur / Feelgood
Baksidetext:
Du kan ta tjejen ur Heta nätter, men du kan inte ta Heta nätter ur tjejen.
Pamela Perssons liv är inte precis perfekt. Hon är 27 år och bor fortfarande hemma i källaren hos sina föräldrar i den jämtländska byn Solvik. Jobbet på frisörsalongen Hot Clip ger varken nog med pengar eller stimulans och alla människor i byn, inklusive hennes gamla tjejkompisar, ser ner på henne efter hennes medverkan i dokusåpan Heta nätter.
När Pamelas största intresse i livet, den amerikanska skådisen Wade Crust, är på väg till Stockholm för en filminspelning ser Pamela sin stora chans. Hon måste fly från allt som är mörkt i Jämtlands skogar till allt som glimrar i storstaden.
I Stockholm träffar Pamela den mopedåkande muskelbyggaren Sebbe och den nästan diplomerade mindfulnesscoachen Gloria. Samtidigt som det amerikanska stjärnbesöket närmar sig kryper allt hon lämnat i Solvik tätt inpå. Och frågan är vad Pamela egentligen letar efter?
Tankar:
När jag läser Mindfulness för losers kan jag inte annat än att tycka om Pamela. Genom hela berättelsen hamnar hon i ovana situationer och gång på gång grusas hennes önskan om att följa vett och ettikett. Det är lite som att läsa om en trotsig tonåring som ännu inte lärt sig att passa in. Till en början var jag dock ganska tveksam till Holst gestaltning av Pamela och hennes hemby. Jag får associationer till ”lantis” och ”trashig” och har svårt att förstå poängen med denna grova generalisering. Längre in i Mindfulness för losers visar det sig dock att Holst driver minst lika mycket med Stockholmarna, deras uttal och manéer och vid flertalet tillfällen kan jag inte hålla mig från att gapskratta. Mindfulness för losers skulle göra sig mycket bra på filmduken. Den har de klassiska ”svenska komedier”-dragen i form av lågmäld ångest i kombination med dråpliga händelser och vassa kommentarer.
Trots att jag finner stor behållning av Pamela fastnar jag framförallt för ”nästan diplomerad mindfullnesscoach” Gloria. Genom Holst tillbakahållna berättelse kring henne läser jag en hel del mellan raderna och Gloria blir otroligt levande. Gång på gång försöker hon följa de senaste trenderna, äta rätt, stressa på rätt nivå, lyckas i karriären och se vacker ut. Allt på bekostnad av att välja bort kärleken. Jag nickar igenkännande och har ett gäng bekanta som skulle kunna vara henne. Och lite så tror jag att det är, vi har nog alla ett par Glorior i bekantskapskretsen och vi har nog alla en viss del av henne i oss.
Det är fantastiskt att Christoffer Holst i dagsläget gjort något så ovanligt som att skriva en avslutande berättelse där jag som läsare inte behöver gå och vänta i all oändlighet på att uppföljaren ska komma ut. Genom hans fräscha och moderna historia, rappa språk och komiska vinklar liknar den inget annat jag läst tidigare.
Kort och gott, vill du slappna av och skratta - läs Mindfulness för losers!
Andras recensioner:
Lottens bokblogg, Kulturkollo, Enligt O och Beas bokhylla.tisdag 3 januari 2017
En märklig säsongsstart för Sherlock
Minuterna tickade på. Förvirringen var stor. Jag hängde inte med i handlingen, upplevde en enorm rörighet och ett gäng lösa trådar.
Efter en halvtimme stängde jag av.
Idag ska jag ge det ett nytt försök och jag hoppas, hoppas att gårdagens märkliga känsla försvinner, för jag gillar Sherlock. Jag gillar den skarpt.
