Inlägg
Betyg: 2/5
Titel: Manuskriptet från Accra
Originaltitel: Manuscrito encontrado em Accra
Originaltitel: Manuscrito encontrado em Accra
Antal sidor: 188
Förväntningarna var som vanligt höga när jag satte tänderna i Paulo Coelhos Manuskriptet från Accra. Som en sedan länge stor och erkänd författare har Coelho med sina 30 böcker i ryggsäcken en läsaskara som sträcker sig över alla kontinenter och hans böcker finns översatta till 170 språk. Efter succéer som Alkemisten och Veronica bestämmer sig för att dö har han lovordats gång på gång.
Manuskriptet från Accra inleds år 1099 då Jerusalem förbereder sig på att bli invaderadeav korsfararna. En grekisk man, kallad Kopten, samlar alla stadens invånare för att hålla ett tal. Invånarna förväntar sig att bli manade till strid, men istället berättar Kopten för dem om vardagens utmaningar. Invånarna frågar, han svarar.
För trogna Coelholäsare är det föga förvånande att Manuskriptet från Accra är skriven med en religiös underton, precis som alla andra av Coelhos böcker. Dock upplever jag att det denna gång tar överhanden och innehållets filosofiska värde ofta förlorar sin mening. När folket ber Kopten beskriva olika tillstånd, så som kärlek, otrohet och död går läsandet långsamt och jag finner mig själv lägga ner boken gång på gång. Jag märker att jag inte riktigt kan sätta ord på vad som känns fel under läsandets gång, men boken fångar mig inte. Alls.
Coelho bjuder, precis som vanligt, läsaren på tänkvärda citat från första till sista ordet, men tyvärr kan jag inte påstå att jag kommer ihåg ett enda av dem. Kanske har det att göra med att det tog mig två månader att läsa boken, istället för två dagar. Eller så handlade det om något annat.
Jag hoppas att Coelho framöver återgår till sitt mystiska språk som likt en pendel svänger fram och tillbaka i tempo. Jag är tyvärr inget fan av det nuvarande experimentet.
